josefinsundholm

Är just precis hemkommen från bio med Philly. Det blev Due Date som jag väntat ett tag på att se. Jag gillar ju Zach Galifianakis ända sen hans monlog om lonleywolfpacks på ett tak i the city of Sins.
Jag är ju annars otroligt bra biosällskap. Om man inte skrattar med mig så kan man iallafall skratta åt mig. För när jag tycker något är roligt finns det inga måttmätt på hur fult alt högt alt galet jag skrattar.
Kul att jag roar någon iallafall.

Annars är det mycket nu. Definitivt inte skolmässigt. Är otroligt slappt. Fattar inte att detta är en C-kurs. Tänker liksom börja skriva på min uppsats som ska lämnas in om 3 VECKOR i helgen.
Det är mer på det personliga planet.
Jag är inte motiverad till något. Det släpper sakta men säkert men jag kan inte sätta fingret på det. Eller jag kan. Men det är så mycket som inte står rätt till att jag helst slipper.
Men det är otroligt skönt att jag omger mig med människor som styr upp mitt liv åt mig och som får mig att må bra.
Jessica är en sådan person, ibland säger hon så bra saker som jag inte ens tror hon fattar själv. Det kan vara så banala saker men det sitter så rätt.
Att Lisa drar med mig och simmar är terapi varje onsdagmorgon. Att få sms där det står: "Jag blir så glad av att vara med dig" eller "Hoppas vi ses snart igen, det är så kul" är helt underbart.

Vad jag äter nuförtiden hör väl också till intresse, jag har slopat kolhydrater för ett tag. Alltså inget LCHF här för jag äter knäckebröd och gröt till frukost men snarare potatis, pasta och ris går bort. Istället äter jag broccoli, groddar och blomkålspure som är SJUKLIGT gott.

Imorgon är jag ledig. SKÖNT! Inte för att vara i skolan är speciellt jobbigt men det är morgonpromenader innan som jag är så otroligt trött av. Måste få tillbaka mitt morgonpigga jag igen. Ska bara bli lite lite ljusare, sen så. Ska iallafall träna med Sanne och hitta något bra recept att laga till mina finaste imorgon kväll.

I'm on my way lovers!
Vill även önska Hpkp en härlig första jobbdag imorgon. Efter 8 veckors sjukskrivning känns det nog skönt att vara ute på marknaden igen! You rule!

Puss

Wow, det är alltså den 22 Januari idag.
Ikväll är det en månad sedan jag landade på norrländsk mark och ibland förvånar det mig hur tiden går så snabbt.
Internet har jag fått igår kväll! Vilken lycka. Många gånger när det händer saker och ting tänker jag "att detta ska jag blogga om" men inser snabbt att inget Internet har funnits.

Och som vanligt så bloggar jag alltid för mig själv. Vill ingen läsa så gör jag det själv. För detta är lååååångt, men jag gillar ju att skriva så.

Sådärja, den är här nu alla fans.

Det är många efterfrågningar på min årskrönika och jag vet att den är försenad men jag skyller på att jag var urform. Jag har inte varit migsjälv. Sakta men säkert är jag på plats men det tar väl ett litet tag till. 2011 började på ett sjukt sätt, på alla sätt. Familjen Sundholm låg nedbäddade i diverse influensor och bihåleinflammationer men nu ska vi inte ägna oss åt detta.

 

Let me take you back through time – 2010 – mitt livs bästa år – året jag blev kär i en bög och flyttade till Nordamerika.

Shoot.

Det finns en del nyckelpersoner i mitt 2010. Eller såklart våren. Till att börja med är det förstås, och självklart the one and only Jacob. Min granne. Min kurskamrat. Min vinare. Och min kära vän.

 

Mina bästa grannar kommer snäppet efter. Middagar, tv-häng och bästa hjälpen och sällskapen. Den som säger att man inte hänger mer bara för att man bor nära ljuger.

 

Oskar. Mitt ragg, så kändes det iallafall ett tag – tills han inte flörtade tillbaka, och det måste ju vara något galet om folk inte flörtar tillbaka med mig ;-) Turned out att snyggingen jobbar på andra sidan och vi slutade självfallet som mycket goda vänner. Det blir han som kommer göra så att våren 2011 blir till något fantastiskt. Mycket på grund av alla vad vi har framför oss.

 

Nu tar vi det från början, i Januari – eller slutet på December blev jag singel från ett samboliv som inte var självvalt. Det var underbart, men min sambo och jag var inte riktigt på samma sida som vi varit innan. Han var väl inte överlycklig medan livet för mig gick precis som planerat. Vi separerades från vår klass för att nu börja våra separata inriktningar. Inte konstigt försvann kontakten lite med Johanna, Frida, Lisa och Simon. Vi var fortfarande mycket goda vänner, men detta naturliga i att plugga tillsammans och diskutera diverse upphörde. Jag tydde mig mer och mer till Jacob. Som förövrigt i denna veva träffade en snygging vid namn Carolin, som jag i framtiden inte riktigt skulle godkänna som flickvänsmaterial.

Januari innebar förutom skolmässigt att Wille kom till världen, på ett litet dramatiskt vis. Och några spännande dagar efter det men sen visade sig bli den mest söta och charmiga kille Umeå har skådat. Januari innebar även att Ida tog sitt pick och pack och flyttade på obestämd tid till Norge, vilket en vän som jag inte tyckte var speciellt kul.

 

Februari och Mars är mörka månader i Umeå. Vi försökte föra trenden med schlager fest vidare, vilket lyckades ganska bra. Iallafall en middag blev det – vi kanske ska dubbla det detta år? Det ordnades mest spelkvällar, St. Patricks fest, och personalfester men dom absolut roligaste kvällarna var när Oskar eller Jacob kom hit och vi snackade skit över diverse flaskor rött. I Mars var vi också på schlagerklubben som nu börjar bli tradition. Och det slår inte fel att hänga med barndomsvännerna sådär, jag föreslår ytterligare en repris på det om ett par månader?!

En stund gick det till och med till överdrift att mina föräldrar frågade hur mycket jag dricker. När jag blev arg av frågan insåg jag att det kanske runnit för mycket promille genom mitt blod och jag trappade ner.

Mars var också den månad jag fick reda på att hösten skulle tillbringas i Toronto, Canada. Mitt överlyckliga jag dog snabbt, då jag inte fick något stöd av familjen förutom Mattias. Efter lite terapi-samtal övertalades även resterande parter och jag kunde äntligen börja se framemot ytterligare ett äventyr i fröken Sundholms liv.

 

 

April och Maj var livets solsken. Vi firade påsk i Finland, bästa någonsin. Malta efter det. Min kärlek. Denna gång utan Thea men det gick så bra ändå. Nästan ännu roligare. Melissa och jag fick en kontakt som vi aldrig haft tidigare. Resan från Malta slutar på ett dåligt sett då ett vulkanutbrott från [eyafjattlajökyl] gjorde att buss till Umeå var ända alternativet. Som ett brev på posten fick jag ögoninflammation vilket jag inte haft sedan 5 års ålder. Min vän J berättar att han ska flytta tillbaka söderut vilket gör att vi inser vilken kort tid vi har att tillbringa livets bästa tid på. Skolan sumpas en del. Men statsvetenskap är min tekopp så tentorna går ändå rätt bra. Valborg ordnas på alla sätt och vis till det bästa, men är man övertaggad så slutar det mesta med att man somnar redan kl 17 på eftermiddagen. (För att sedan starta om, och inte vara i riktig form) I Maj skickar jag iväg mina föräldrar till Budapest och tar över både bil och hus en helg. Denna helg är 2010 höjdpunkt på alla sätt och vis. Solens strålar har nått ända till Norrland och vi har lekfest, grillfest och Peddan in the Park. Maj avslutades med Yran, vilket detta år blev succé. Jag tror inte det var någon som inte hade kul. Söndagen tillbringades på toaletten men med sms som ”lätt värt det” och ”just do it” klarade man allt galant.

 

Juni kom och tenta skrevs, totalt misslyckade. Första U:et under min studietid. Det gjorde inte allt för mycket, men jag var ganska urform både fysikt och psykiskt under denna tid.

Jag och min J skulle nu separera. Det var oerhört tråkigt men jag hade själv mycket att se framemot så jag förstod nog inte hur ensam jag skulle bli.

Barcelona stod på schemat, äntligen skulle jag och min bästa vän få åka utomlands tillsammans. Efter 21 års vänskap kan man börja tycka det är dags. Jag tror att mer weekendresor kommer finnas i våra framtidsplaner, iallafall om jag får bestämma.

Sommaren överlag var väl inte överdrivet bra. Jag hade två veckor i Finland som var underbart fantastiska. Jag fick träffa Krakel Spektakel och Ben-Ja-Min, efter diverse år tillsammans med mina kusiner. Min bästa bästa bästa syster förlovade sig med Mattias som jag älskar som min egen storebror. Det finns inga bättre tu och får jag hälften så bra förhållande som dom, kan jag vara glad. Det slår mig ganska ofta vilken otroligt bra familj jag är uppvuxen i och att familjen bara växer med såna som Mattias gör att man kan vara lugn eftersom vi kommer fortsätta slå alla i fabulous-i-tet.

Vad vi redan vet med Närpes är att det är ett riktigt kärleksnäste. Vet inte om det är Juran, Lapin Kulta eller bara den magnifika utsikten som gör att folk blir kära men så är det. Och mycket mer händer även i Närpes.

Jag slet som ett djur på Godishuset. Jobbade ofta 10-11h per dag och fick inte mycket tack. Jag råkar ha den oturen att vara ensam-ansvarig den senaste tiden vilket ofta inte är så otroligt lyckat. Detta gör att jag inte är säker på om jag vill jobba vidare där, inte förrän Monica är tillbaka och det är ett tag kvar. Några TC besök hanns med, inte lika många som året innan.

 

Det bästa med sommaren var dock beskedet om att jag ska bli moster. Den kärlek jag känner för detta barn som inte ens är fött är i stort sett redan irriterande. Jag kommer kidnappa ungen och sticka till Malta så ingen får tag på mig. Jag tror någonstans långt där inne att detta är mitt barn och jag kan inte vänta tills den kommer ut och vi får skåda dess vackra ansikte (Hoppas den är mer lik Jessica än mig när jag var liten – vet inte hur Mattias såg ut men Jessica var GRYMT SÖT) (Men herregud, VARFÖR JOSEFIN SKULLE UNGEN BLI LIK DIG?!?!)

 

Kräftis är en annan tradition som bara växer. I år fick vi nätt och jämt plats i uterummet. Frågan är om vi nästa år måste ha dörrana öppna och bygga långbord. Värdinna som jag är, hade i år styrt upp bättre med en krav-avgift på 50kr innan ankomst vilket gjorde att jag inte behövde lägga ut alldeles för mycket pengar själv. Vad som också hände var att jag (två dagar innan) fått veta att jag skulle bli moster var så otroligt taggad att jag var tvungen att ringa både till Malta och England och berätta min nyhet. Men jag lyckades hålla min mun täppt inför resterande folk. Jag och Frida satte oss på samma cykel ner till stan vilket slutade i galna olyckor. Jag ska aldrig mer cykla på grus. Det är som en fobi för mig. Ärrad för livet tog jag mig senare hem men skrattade gott åt olyckan (Tills jag vaknade dagen efter och inte kunde gå)

I Augusti blev jag även stressad för avfärd men lugnade ner mig när jag fick åka en weekend till Närpes och hänga med skogsmullarna. (Hur lågt kan man falla egentligen?)

September. 1:a för att vara mer bestämd åker jag iväg. Förseningar hit och dit gör att jag missar mitt anslutningsflyg till Toronto så fram kommer jag utan bagage i 32 graders värme. Att sova på en gardin gör mig fortfarande fascinerad över hur mycket man pallar bara man måste. September i Toronto var som en dröm. Det var strålande varmt, inte en dag under 23 grader. Nya bekantskapheter, massa resande. Dels till Niagara Falls och Kingston. Men även till Québéc City, Montreal och Ottawa. September var fest och galna upptåg innan det slog en själv att vi var där för att plugga, därför blev Oktober inte alls lika bra.

Verkligheten kom i kapp en och fyra tentor på 7 dagar gjorde att min hjärna sa stopp. Jag hade hemlängtan, stannade hemma från fester för att jag var tvungen att skriva. För inte nog med tentorna hade jag fyra uppsatser som skulle vara inlämnade i början av November. Och så visste jag att mamma och Jessica skulle komma och hälsa på och då ville jag verkligen vara ledig med dom. Att fira födelsedag i Toronto var inte speciellt kul, dels för att jag hade tenta och gick full dag men också för att jag är en födelsedagsjunkie, jag gillar att ha stora kalas och många gäster och bjuda på fika som en riktig bullmamma.

Men att bjuda hem någon till ett kök där möss springer omkring och det finns 5 års matstänk på spisen är inte att föredra så det blev en middag och några drinkar.

Att mamma och Jessica kom till mig i slutet på Oktober blev min räddning. Efter födelsedagsfiaskot och Oktober som var tung och jag trodde jag skulle gå in i väggen hade vi en HELT UNDERBAR vecka. Upp tidigt på morgonen, sightseeing hela dagarna. Äventyr ut i det vilda och diverse. MIn vecka med mamma och Jekka (Ja, det rimmar och det är lika kul varenda gång var värt varenda sekund)

(det här kanske blir en jävla-fisk-jävel)

 

November och December i Toronto blev helt otroligt roliga. Det var som att det var September igen, (haha nä nu ljög jag) Men jag lärde mig hantera skolan bättre. Skriva vissa dagar, umgås andra. Iva och jag var oslagbara dom flesta torsdagsnätter (även om hon tycker det är galet att gå hem 2am, i Kroatien går man ut då och hem vid 7am)

Började umgås en hel del med Pia också, vilket gjorde att Neill-Wycik blev mer godtagbart ställe att hänga på. Då man ofta på kvällarna gick upp til henne. Vi hade så mycket roligt med Irish coffee, öl mitt på ljusa dagen, chokladbollar, matlagning, hockey, restauranger, julmarknader, indisk mat, politikersnack, häftiga bråk, spaghetti carbonara, "jump down turn around", 11E förfester. Ja allt det här känns som att vi just har hört. Jag får väl hänvisa till resedagboken om någon glömt hur min sista månad i Toronto var.

 

Oj, jag vet inte om denna text rättfärdigar mitt år.

Mitt bästa 2010, oslagbart på dom mesta vis. Vad jag har lärt mig mycket om migsjälv och om andra.

Vad jag ska prioritera och inte, vilka som föralltid är bra. 2011 ser jag framemot med mycket spänning. Framförallt har vi en hel del vad som hålls just nu. Måste säga att det är inga problem att hålla dessa. Å andra sidan har vi väl hållt på som längst i två veckor.
Att blir Moster kommer bli det största. Att förmodligen leva så sparsamt som jag någonsin aldrig gjort kommer bli en utmaning. Att inte resa så mycket. Men att ha det man älskar så nära att det känns bra att vakna upp varje morgon.
Kan man egentligen begära mer?

’...its better to regret the things you have done, than the things you haven’t…’

"..an intelligent man is sometimes forced to be drunk to spend time with his fools."

´...we all fall off the waggon sometime...´

Eftersom great men has always done so.