I have to fall before I learn how to fly
2007 är slut. Äntligen. Tror jag. Hade så svårt att bestämma mig igår men nu har jag nog bestämt mig. 3 månader på Malta var fantastiskt, utöver det. Bara skit.
Som vanligt ska jag göra en utvärdering av året. Lika roligt som alltid.
I år kallar vi året för "stå på egna ben", "learn how to fly" eller "pröva lyckan" - året.
Året började med att Jessica lämnade mig igen för att åka till le france och bli fransyska. Jag slog saken i egna händer och åkte till Malta för att bli alkoholberoende.
Nä, nu ska vi inte vara sådana. Vilken fantastisk resa Malta var. Min första gång lång borta hemifrån så pass länge. Jag är ju rätt resvan sen innan vill jag påstå eftersom jag jämt reser själv men utan mamma i över 3 månader var en riktig pärs. Jag pratade engelska så otroligt mycket och jag saknar språket var eviga dag. Jag träffade människor från olika kulturer, lärde mig mycket olika språk och levnadssätt. Jag gjorde dumma saker, och mycket bra saker. Växte som person. Det viktigaste av allt. Jag har fått många nya och riktigt bra vänner. Att åka från Malta är bland det svåraste jag någonsin gjort.
Efter hemkomst var jag vilsen och förtvivlad. Mitt hem var på andra sidan Europa och alla mina kompisar var kvar där.
Jag drog till drastiska åtgärder och åkte till Linköping. Hoppade på en utbildning som jag aldrig velat gå. Många varnade mig innan men jag sa bara, jag måste få testa mig fram. Vilket jag hade rätt i också.
Sommaren tillbringades med Hannah och Malin. Att säga hejdå till Hpkp kvällen då jag skulle åka var också något av det jobbigaste. Jag ska ju aldrig visa mig själv svag men när Hannah säger till mig då vi kramas utanför lyktstolpen att "det här bli bra det josefin" så rann alla tårar jag hade i mig.
Linköping blev en katastrof redan från början av många olika anledningar. Jag hade ingen aning om att människor i södra sverige var så okunniga om sitt eget land och så fascinerade över att vi pratar olika dialekter. Jag var tvungen att försvara mig själv hela tiden. Inte bara på föreläsningar utan även i privatlivet.
Jag hamnade i en klass med 80% yngre människor utan livserfarenhet överhuvudtaget och även där fick jag ju gå in och leka allmänbildad.
Jag höjer inte upp mig själv till skyarna för jag har inte gjort allt jag vill göra ännu, men jag har iallafall mer på mitt cv än dessa människor.
Jag fick mina 15 första högskolepoäng. Och jag har haft Nolle P. Jag har bott sambo på 17kvm. Och jag har druckit alldeles för mycket Minttu med Richard. Jag har gråtit och gråtit. Haft sömnbrist och till och med tagit sängfösare. Jag har cyklat in i lyktstolpar kl 20.45 på torsdagskvällar. Jag har levt på exsistensminimum och jag har fortfarande bara varit på [hg] 1 gång. Jag har bråkat med grannar och varit rädd när människor ringt på dörren. Jag har ätit soppa 5 veckor i streck och jag har praktiserat.
Jag har även detta år åkt till Malta en gång till för att engång för alla lämna det bakom mig. Det var ett moget beslut vilket fungerade bättre än förväntat. Kan helt ärligt säga att jag inte en gång tänkt på Malta på samma sätt som innan efter att jag kom hem därifrån second time.
Om det är någonstans i världen jag har lärt mig att hantera mig själv och mina känslor så är det i Linköping. Jag har varit mycket ensam och jag har rensat mig själv.
Det här är året då jag sållat angnarna från vetet och i år kommer jag bara ha mina absolut närmaste som vänner.
Det är även det här året jag har lärt mig att ta hand om ett eget hushåll vilket jag ger mig själv högsta betyg.
Jag har även förstått att det är svårt att vara omkring mig så jag kräver inte alltid att ni ska förstå. Men om jag nångång berättar så ska ni känna er jävligt speciella och då borde ni lyssna.
Tack bästaste mamma. Det finns ingen som du. Kommer aldrig finnas.
Utan dig hade det nog varit översvämmning på björnkärrsgatan 10c30.
DU är fanfreakingtastic
Så nu lämnar vi det här skitåret bakom oss och så blickar vi framemot nya framgångar. Bl.a. tatueringar, resor och förhoppningsvis jobb och nya lägenheter. Och många nätter som barnvakt.
Och sist men inte minst ett välmående för alla. Speciellt i familjen med tanke på hur sista tiden har varit.
Jag är stjärna
Puss (och ber om ursäkt för denna långa text)
Som vanligt ska jag göra en utvärdering av året. Lika roligt som alltid.
I år kallar vi året för "stå på egna ben", "learn how to fly" eller "pröva lyckan" - året.
Året började med att Jessica lämnade mig igen för att åka till le france och bli fransyska. Jag slog saken i egna händer och åkte till Malta för att bli alkoholberoende.
Nä, nu ska vi inte vara sådana. Vilken fantastisk resa Malta var. Min första gång lång borta hemifrån så pass länge. Jag är ju rätt resvan sen innan vill jag påstå eftersom jag jämt reser själv men utan mamma i över 3 månader var en riktig pärs. Jag pratade engelska så otroligt mycket och jag saknar språket var eviga dag. Jag träffade människor från olika kulturer, lärde mig mycket olika språk och levnadssätt. Jag gjorde dumma saker, och mycket bra saker. Växte som person. Det viktigaste av allt. Jag har fått många nya och riktigt bra vänner. Att åka från Malta är bland det svåraste jag någonsin gjort.
Efter hemkomst var jag vilsen och förtvivlad. Mitt hem var på andra sidan Europa och alla mina kompisar var kvar där.
Jag drog till drastiska åtgärder och åkte till Linköping. Hoppade på en utbildning som jag aldrig velat gå. Många varnade mig innan men jag sa bara, jag måste få testa mig fram. Vilket jag hade rätt i också.
Sommaren tillbringades med Hannah och Malin. Att säga hejdå till Hpkp kvällen då jag skulle åka var också något av det jobbigaste. Jag ska ju aldrig visa mig själv svag men när Hannah säger till mig då vi kramas utanför lyktstolpen att "det här bli bra det josefin" så rann alla tårar jag hade i mig.
Linköping blev en katastrof redan från början av många olika anledningar. Jag hade ingen aning om att människor i södra sverige var så okunniga om sitt eget land och så fascinerade över att vi pratar olika dialekter. Jag var tvungen att försvara mig själv hela tiden. Inte bara på föreläsningar utan även i privatlivet.
Jag hamnade i en klass med 80% yngre människor utan livserfarenhet överhuvudtaget och även där fick jag ju gå in och leka allmänbildad.
Jag höjer inte upp mig själv till skyarna för jag har inte gjort allt jag vill göra ännu, men jag har iallafall mer på mitt cv än dessa människor.
Jag fick mina 15 första högskolepoäng. Och jag har haft Nolle P. Jag har bott sambo på 17kvm. Och jag har druckit alldeles för mycket Minttu med Richard. Jag har gråtit och gråtit. Haft sömnbrist och till och med tagit sängfösare. Jag har cyklat in i lyktstolpar kl 20.45 på torsdagskvällar. Jag har levt på exsistensminimum och jag har fortfarande bara varit på [hg] 1 gång. Jag har bråkat med grannar och varit rädd när människor ringt på dörren. Jag har ätit soppa 5 veckor i streck och jag har praktiserat.
Jag har även detta år åkt till Malta en gång till för att engång för alla lämna det bakom mig. Det var ett moget beslut vilket fungerade bättre än förväntat. Kan helt ärligt säga att jag inte en gång tänkt på Malta på samma sätt som innan efter att jag kom hem därifrån second time.
Om det är någonstans i världen jag har lärt mig att hantera mig själv och mina känslor så är det i Linköping. Jag har varit mycket ensam och jag har rensat mig själv.
Det här är året då jag sållat angnarna från vetet och i år kommer jag bara ha mina absolut närmaste som vänner.
Det är även det här året jag har lärt mig att ta hand om ett eget hushåll vilket jag ger mig själv högsta betyg.
Jag har även förstått att det är svårt att vara omkring mig så jag kräver inte alltid att ni ska förstå. Men om jag nångång berättar så ska ni känna er jävligt speciella och då borde ni lyssna.
Tack bästaste mamma. Det finns ingen som du. Kommer aldrig finnas.
Utan dig hade det nog varit översvämmning på björnkärrsgatan 10c30.
DU är fanfreakingtastic
Så nu lämnar vi det här skitåret bakom oss och så blickar vi framemot nya framgångar. Bl.a. tatueringar, resor och förhoppningsvis jobb och nya lägenheter. Och många nätter som barnvakt.
Och sist men inte minst ett välmående för alla. Speciellt i familjen med tanke på hur sista tiden har varit.
Jag är stjärna
Puss (och ber om ursäkt för denna långa text)
Kommentarer
Trackback
