josefinsundholm

Jag satt och funderade på det här med pojk-vänner. Alltså vänner som är killar.
Jag brukar ju vara rätt duktig på att de första vännerna jag får när jag träffar nya grupper är killar.
Och även om mina bästa kompisar är tjejer och kommer förbli tjejer så trivs jag alltid bäst i manligt sällskap.
Min mamma brukar alltid säga att det behövs minst en kille för att jag ska vara nöjd.

Åter till min tanke. Goran har alltid varit en fast punkt i mitt liv fram till efter sommaren 2009 då "något" hände och vi har inte pratat sen dess, tills förra veckan. Allt var normalt och det tackar vi alla för.
Men när jag bodde i Linköping så hade jag Richard, som alltid kom över på kvällarna och såg NCIS och drack te, det var dom bästa stunderna i den stan och sen nu har jag Jacob och Oskar. Framförallt Jacob som är här varje dag.

Jag undrar om det är mitt öde att vara omringad bland vackra män, och då tog jag steget längre och kom på att jag defintivt bara kommer få söner den dagen jag blir gravid OCH DÅ tog jag steget längre om kom på att jag bara har et fint killnamn att döpa till mina barn och jag vill ju självfallet ha två.

Yes, tankar fungerar bäst på eftermiddag som man brukar säga :P
Nu drar vi ner mot stan och TC för att påbörja den roligaste helgen på hela året.
Brännbollsyran, here I come!